annamedmera

Hejsan. Nu efter nästan en hel vecka är jag hemma i min trygga bostad igen. Här, där jag vet vart saker och ting finns och Här, där jag förstår vad folk säger. I värmland har livet lekt. Precis så som rykterna säger att värmland är.
Arvika festivalen har verkligen varit bäst. Minns fem band varje dag som jag viljat se. Man blir så glad i hjärtat när man kan någon låt och trallar med. Skutt och hopp och hes i halsen. Det är grejer de!
Träffade Ellen, Mari och Malin varje dag. Plus några fler vänner de hade med sig. Mycket trevligt. Robyn var en av dom bästa enligt mig, och definetivt enligt Elin. Hon hade väntat på att se Robyn live i fjorton år. Finally tänkte nog hennes hjärna och hjärta i torsdags. På Kent sen var vi helt slut och skuttade runt i vattenpölar och sjung med högt. En värmläning gick fram och sa till oss. Vi gjorde som han sa och slutade skutta runt. Fredagen gick fort men lördagen gick fortara. Träffade några yppeligt trevliga barn och var med dom hela kvällen. Ellen med stockholms gänget och jag och Elin med värmlands gänget. Såg inte Ellen eller de andra tjejerna på hela kvällen, de bara försvann. De hade kul i alla fall. Det vet jag. Jag hade tydligen myttat på som fan och sagt att jag hade brunt bälte i judo och "brottat" ner en kille i leran. Åh, jag är en så snäll människa! :) Asch, han överlever i allafall. Folk presenterade sig och namnen gick in i ena örat, och ut genom andra. La inte namnen på minnet direkt, sååå onödigt.

För några månader sedan när vi precis bestält biljetterna (januari ungefär) skickade Elin några bilder på personer som hon ville att vi skulle träffa på festivalen. Bilder som skickades var hennes kompis kompisar. Låter långsökt men vi är som vi är. Och prat som "Men vi kommer aldrig träffa dom" och "De kommer säkert inte gå på festivalen" varade i några dar. Sen glömde man liksom bort dom. Och i lördags träffade vi dessa personer!!! Hur stor är sannolikheten liksom?! Elin berättade att hon kände en person som bodde där de bodde och helt plötsligt förstod vi vilka boysen var! Eller ah, båda två hade ju kort på dom på datorn hemma haha. Dessa personer tyckte nog bara att vi var läskiga, men när vi berättade hela historien blev de nog glada ändå. Antingen kännde Elin alla personer vi var med, Eller så var hon släkt med dom. Så jävla coolt. Älskar att livet kan vara så fantastiskt ändå.
Men nu ska jag sova, har suttit på en buss i fyra timmar och försökt roat Elin och Anthon.
Puss!

Snel hest hemma hos Elins famor och farfar :)

Har verkligen börjat gilla kort som man hoppar på! Fast vi lyckas inte alltid haha :)

Elin kastar sin mobil till himlen. Och hon förstod inte varför hennes mobil dampade på söndags morgonen. Thihi.

Malin, Ellen och Elin i festival parken! Hej hå let's gåå!

Gula-Gubben va fan! Han är typ kändas i världen :)

Hon, Anna tror jag hon heter och sen något konstigt efternamn, har väldigt väldigt fin röst. Aldrig hört henne innan men man var helt borta i tankar när hon sjung. Normalt? Ja

När vi blev trötta satte vi oss och såg på tv mitt i naturen. Fiffigt!

[ingenting]

Kentis får avsluta bilderna.

Alldeles förmycket text. Igen.
Men ibland gör man rätt, ibland gör man fel.
Så ni, mina tre läsare, lev med det